Inledning

Sådärja. Så har man då hamnat i bloggträsket; eller hamnat och hamnat. Jag har väl varit lite nyfiken på varför bloggande är så kul. Det kanske inte är det, det kanske bara är terapi för exhibitionister.
Eller ett slags forum i vilket man i dagboksform gör upp med sina demoner eller sambor. Eller rent av... något annat. Direkt otäckt blir det då man generaliserar, vilket alla bloggare gör.
Själv skulle jag aldrig ge mig på att häckla hjärndöda nazister, självgoda stureplansprofiler, korrumperade politiker, folk som parkerar på trottoaren(sina bilar alltså), illasinnade pensionärer som tränger sig före i konsumkön, sura postkassörskor (när det fanns en riktig post) eller giriga direktörer.
Icke heller skulle jag nedvärdera nedvärderande bloggförfattare, militanta köttätare (som välter grönsaksstånd), militanta veganer som välter köttätare, pretentiösa och snobbiga vinkännare som inte fattar att Château la Reyne är överlägset Penfolds Yattarna som med sin eftersmak av rostade ekfat är ett bättre alternativ till Anchochili- och honungsglaserad kaninsadel än Château la Reyne som med sin smak av bittra örter passar bättre till oxfilé med vitlöksmarinerad tryffel.
Ej heller skulle jag ge mig på omdömeslösa bodybuilders som med sina kamphundar terroriserar tidigare nämnda pensionärer. Det vore också förmätet att tillskriva stadsplanerare någon illvilja när de skamlöst, och efter tagande av mutor från Clas Ohlson, bygger skruv- och spikparadis i de sista lummiga parkerna, vilka för övrigt ändå är fulla av hundbajs, skrikande ungar och fågelsjuka fåglar.
Nej, i hjärtat är jag en mild och alltigenom överseende humanist som hyllar det mångfacetterade och välkomnande folkhem som kolonialskt utnyttjas av lycksökande invandrare som i samtliga fall startar jihadder och vill ut ur EU, eller om det nu var miljöpartister?
Och vem kan i sitt innersta känna agg mot trevliga jägare som på sina fina snöskotrar jagar äckliga vargar, ondsinta björnar samt folkilskna och glupska SCA-hatande älgar.
Sålunda skallar mitt stridsrop: Ner med gnällspikarna!
Glatt och utan kompromiss tecknar
Fader Er