Fruktansvärt tråkigt detta!

Vi har just konstaterat att vår brödrost är för liten i det att den bara tar två skivor av det goda bröd vi plägar rosta åt frukost. Som det är nu tvingas vi vänta uppåt tre (3!) minuter innan brödet är rostat. Men de största problemen väntar nog runt hörnet. Snart kommer släkten på besök. I sig inga problem med det, bortsett från en viss trängsel. Nej det är ju det här med brödrosten.
Vi måste nog inför släktbesöket köpa en ny, större brödrost, rymmande åtminstone 4 skivor. Men det allra största problemet med det är var vi ska placera den andra brödrosten under tiden. Man skulle ju kunna flytta undan den exklusiva vinöppnaren, men den gör sig så bra i färg med äggkopparna från Dansk porcelaine. Ja jag vet då inte vad vi ska göra.
Inte nog med detta. Jag kan till min stora sorg konstatera att ABBA inte tar sitt ansvar. Och då menar jag inte popkapellet. Nej, detta gäller fisk-, skaldjurs, - etc-fabriken som inte på något sätt medverkar till att vår allas miljö är dräglig. Problemet här är att deras nya KRAV-märkta 190- grams Kalleskaviartub inte ryms i den därför avsedda upphängningsanordningen i kylskåpsdörren.
Tuben är åtminstone en hel centimeter för lång! Jag och min kära hustru tvingas därför LÄGGA kaviartuben ned i facket under. Resultatet blir att antingen tryffeloljan eller gåslevern måste slängas! Man kan ju inte ha vilken oordning som helst i kylskåpet. Nu är det ju så att soprummet är en bra bit (minst 50 meter) bort, varför vi tvingas ta bilen dit. Och det är ju inte alls miljövänligt. Nej, ta ert ansvar ABBA. Mindre tuber tack.
Tillåt mig att säga att jag dessutom tycker att namnet "Kalles kaviar" är lite slarvigt. "Karls kaviar" låter bättre. Tänk bara om vår stolte krigarkonung hetat "Kalle XII".

Östermalmskt hälsar
von (mor) Faderer






( måste slängas?)

Konstigt!

Den är vemodig. Sommaren, den gröna, den med torra barr och kottar som knastrar under fötterna. När det bara luktar varmt. Stilla.
Men allra som värst konstigt vemodigt är tomma stadsgator, med svart asfalt, bilar parkerade längs trottoaren. En röd, en blå; regnbågsvemod. Solen står lite lågt, klockan är fyra, fem, hett fortfarande. Känslan är nästan lite otäck. Varför tycker jag att biltomma asfaltsgator är vemodiga. Vemod är rätt men snarare är känslan sorg, något saknat.

Plötsligt känns det skönt med alla bilar som mullrar förbi på gatan nedanför. Inte sorgset. Paret som äter tapas på den spanska restaurangen. Ungdomarna på väg till förfest nummer tre. Det ropas högt, tutas, mopedkörs utan ljuddämpare (troligtvis trimmat. Dumma jävla föräldrar).
Men en tom asfaltsgata är bara svart. Jag tror att hettan från den är värst. Den liksom lever. Jag var rädd för den som liten. Trodde att den kanske skulle sluka mig. Fast jag var nog mest rädd för sorgen, lukten av dammig sand. Det samlas ju sådant vid trottoarkanten; långa stråk av sorgsenhet vid röda bilar, blåa.

Finns det fler människor därute som känner vemod, sorg, tomhet inför anblicken av en asfaltsgata, rykande het, bilar parkerade med sina revärer av sanddamm vid sina fötter.

Samma känsla när jag står vid relingen och tittar ut över ett tomt vatten. Helskumt!!! Men intressant.

Jag var på personalfest igår, på en båt som gick runt en av få öar vid Norrlands Huvudstad. Sång, glamm, räkor, och jag åt gravad lax. Det sas saker som man inte säger vid fikabordet på jobbet. Uppfriskande, och tur att man inte säger sådant vid fikabordet på jobbet. Visar kort på barnen, skryter, berättar sanningar, ska du ha en öl till, nej jag måste hem nu. Ingen Ågren!!!

Men vemod.

Män är svin. Vissa män, killar, gubbar är det! (som blandfärs; en blandning av nöt och svin)
Så kan man väl inte säga? Nej, det gör jag inte heller. Jag skriver det!

Usch så bitter jag låter. Har det med åldern att göra? Jag trodde att visdom hörde åldern till, inte bitterhet.

Ska gå och se slutet på "Sjätte sinnet". Den filmen där Mel Gibson....

Lördagskt hälsar
(mor) Faderer