Vådan av att... Del 2

Det strömlösa hemmet blev snart strömförande igen, och nu skulle brörosten som orsakat detta mörker ånyo upp på operationsbordet. Hustrun suckade, föga lugnad av husfaderns försäkran om att det bara var någon liten grej som hamnat på fel ställe, och att han mycket väl visste vad felet var. Ignorerande hustruns muttrande om att felet inte satt i brödrosten, sattes tänger och skruvmejslar åter i arbete. Se där, en sladd på fel ställe. Troligtvis felmonterad redan på fabriken.
Med några skickligt utförda manövrar stod så pjäsen åter glänsande framför hustrun som nu var någon annanstans. Hrmpfmuttrande sattes kontakten i uttaget......

Den nervkittlande fortsättningen kan läsas på denna blogg i sinom tid.

Fundersamt hälsar sålunda

Faderer

Vådan av att renovera en brödrost utan att ha därtill lämpliga kunskaper

Förflutna söndag tillbringades i lättja. Dock insmög sig ett visst mått av rastlöshet, och husfadern strosade runt i lägenheten när hans blick föll på en gammal trotjänare. Den heter "Hugin Cool Side Four", och har typnumret 6400. Tilltalsnamnet är dock "Brörosten". Blicken blev lysten, och ett illavarslande leende ackompanjerade fadern när han likt en katt närmade sig sitt tilltänkta offer.
Ett hastigt rotande i verktygslådan, uppradande av de nödiga instrumenten, och snart låg brörosten där likt ett välavgnagt kadaver. Efter noggrann rengöring medelst svinto, diskmedel och andra mer eller mindre hälsovådliga rengöringsprodukter, närmade sig nu det ögonblick då isärplockandet skulle reverseras. Till alla ni otekniska kan här nämnas att ituplockning och ihopsättande är exakt samma sak, fast tvärtom, typ. Emellertid bör man i detta läge ihågkomma i vilken ordningsföljd man skruvat ur skruvar, lossat plåtar och slitit loss massa konstiga sladdar och annat som inte förefallit ha någon som helst funktion.
Nåväl. Med ett stort mått av optimism, och ett lika stort mått av dåligt närminne påbörjades så ihopsättandet. En viss tveksamhet infann sig när fyra (var de verkligen så många?) identiska sladdar skulle paras ihop med fyra identiska kontakter. Snart stod den dock där; brörosten som i snart två decennier med sin blida värma milt smekt var formfranska som hamnat i dess famn.
Aaaah, ljuva sällhet. Den nu glänsande pjäsen frambars så under högtidliga former till husmodern. I faderns ögon skulle detta kunna varit den fjärde gåvan som för ett tag sedan bars fram till jesusbarnet, eller dess föräldrar, vilket det nu var. Förväntansfull står alltså fadern där och inväntar de självklara ovationerna. I moderns ögon, som inom parentes sagt sett alltför många av faderns projekt sluta i katastrof, syntes dock inget. Den nu krampaktigt leende fadern hörde så de alltför välbekanta orden: "Fin, funkar den?" Med ett förorättat fnysande förklarade husfadern att den självklart gjorde det. Ett snabbt isättande av kontakten i eluttaget åtföljdes av ett lika snabbt fräsande från hemmets samtliga säkringar. I mörkret kunde fadern fortfarande skymta husmoderns ögon. De log.

Läs den spännande fortsättningen i nästa nummer!

Strömlöst hälsar
Faderer

Ps. Här ett alternativ för er fegisar som inte vågar renovera brörostar: http://www.smartson.se/test/hushall/brodrostar-rosta-ratt.htm
Ds.

Skaffa katt!

Helg! Långforspelle kommer snart mä dunken. Sen blir det att sitta mä rygg'n mot svinhuse och ljuga. Långforspelle ä en jävel på ljug. Förrveckan talte han om ett fruntimmer i Långbäcksmon som had bleve så pinnsmal så de räckte å blev över me en kupa i bysthållar'n.
"Ingen har sett käringa", sa han, "sen hon gack på huse här i jons. Ryktet går på byn", fortfor han, "att hon spola ner sig själv i toalett'n". "De va faan", menade jag då, å de höllt han mä om. Efter en klunk sa han: "Hon had som läst i nan käringtidninga på sjukstuga att tjockheten had bleve som na samhällsproblem. Folk som inte passa sig för gosovlet kunde rakt ble sjuker å köste stat'n många pärninga. Å som käringa int vele ställ te mä nå tok had ho gått hem å städa unnan fetfläske, kamsen å gåbortbulla å sen sagt att "Int ät jag nå förrns fressen kom hem".
"På de viset", sa jag. "Jo", sa han. "Kattn bruka kom sej hem anvardag mest för å inspektera, men kattstackarn hade fastna i N'Berglunds minkfälla å svulte ihäl. Int visste käringa nåt om de, så ho satt där på pinnstolen ve spisn å tomtitta dag ut och dag in. Till sist vre hungern om så till den milda grad att käringa tänkte att nä nu, geck på kasa å grävd opp fetfläske och kamsen, Bulla hade mickel tege.
Vid det här lage hade käringa krömpe ihop, teminstingens på bredd'n, så klära hängde som storseglet vid vindstilla. Ho ana nog att fläske var som lite ankommet men tugge åstad likväl. Det tog inte många minuter förrns rännskita...ja du vet. Ja å sen ska ho ha spole ut sig ...Ho lär ha synts i en bröte i Krokälven, men det vet jag inge om. "Hm", sa jag.

Pelle satt tyst där i bleksol'n en stund, som om han lyssna på vad skogen och älven hade att förtälja i saken. "De va ju för fan femtums rör!", utbrast han plötsligt. "Jaha", sa jag å titta lite undrande åt'n. "Femtums vadå?" Pelle hade blicken i fjärran, eller teminstingens straxt bak rate ve hönshuse. "Från skithuse! Ho hade femtums rör från skithuse ner te älva. Om hon hade bleve så in i helvittes tunn att ho for genom skithusröre så har vi ju som löst hela det där tjorvlet mä tjockheten. "jaha", frågade jag. "Ja", fortsatte han. "Det ä bare å skaffa katt."
Vete fan om han inte har rätt den här gången.
Jo.
Opretensiösa hälsningar
Faderer