Efter att ha satt i kontakten till vår kära gamla brödrost spred sig ett förnöjt leende över mitt anlete, och ett lika förvånat över husmoderns. "Den fungerar ju", sade hon . "Självklart", svarade jag förvånat. Ett par dagar senare stoppade hustrun , mig ovetande, i två skivor av Pågens formfranska i den glupska maskinen och gick ner i tvättstugan.
Då brandvarnaren gick igång gick jag med aningen raska steg ut i den rökfyllda korridoren. En blick in i köket gav vid handen att brödrosten, helt på egen hand och utan att fråga, var i färd med att kremera tidigare nämnda skivor av Pågens formfranska.
Raskt slets kontakten ur väggen, kremeringsprocessen avbröts, och nu vidtog försök att få tyst på brandvarnaren. Enär den placerats i taket, och icke kunde nås annat än med stege, halvsprang jag ut i förrådet och kalsongerna bara för att konstatera att någon jävel lånat den nu så behövliga stegen. Vad göra? Likt en icke obekant spindelman klättrade jag så på skåpluckor, lister, dörrkarm och annat till fots, och lyckades under stor ansträngning slita ner den ilsket tjutande brandvarnaren.
I detta nu börjar den i
korridoren placerade brandvarnaren tjuta. Raskt slets denna ner, ity den var placerad på en något lägre altitud. Vädring vidtogs. När röken skingrats efter en stund, och jag spände blicken i brörosten, tyckte jag att den log. Så lagom log den då jag senare på dagen gick lös på den med den berömda Dremelmaskinen. Fick den så den teg. Den används i dag mest som prydnad.
Eldbegängligt hälsar
Faderer
