Skidor och plockepinn

Som liten pulsade jag vid något enstaka tillfälle fram på längdskidor. Att förlänga fötterna någon meter med träbitar var dock ett knöligt sätt att ta sig fram i naturen, och mitt intresse för skidåkning har sedan dess varit rudimentärt. I vuxen ålder har jag vid något enstaka tillfälle spänt fast dessa fotförlängare, och hasat mig upp på myren ovanför Storselet. Det har, på grund av mitt obefintliga balanssinne, varit lätt att följa mina spår. Var femtonde meter avtecknar sig nämligen konturerna av en skidåkare som vält omkull.
Häromdagen sa en av mina ondskefulla men välmenande kollegor: "På onsdag ska vi ju ut och åka skidor med eleverna. Då får du ta en grupp med dig och leta efter djurspår." "Jamen...jag kan ju inte köra skidor." Hon svarade att jodå det kunde jag visst och det var inget svårt och barnen kan visa dig och det är så skönt i spåret...bla...bla...
Lite triumferande påtalade jag att jag inte hade några skidor, och trodde i min enfald att saken därmed var klar. "Du kan låna av idrottslärarna. De har gott om låneskidor." En stunds tänkande vidtog. "Ha, jag har inga pjäxor." Hon menade då att idrottslärarna även hade sådana till låns. Jag fortsatte då med att påtala riskerna; benbrott, skoskav, snöblindhet, andfåddhet, reumatism, hypotermi samt ett dussintal andra mer eller mindre sällsynta sjukdomar vilka ofta drabbar skidåkningsnybörjare.
I morse vid pass kvart över nio stod jag så vid starten på Södra Berget. Strålande solsken. 17 grader kallt: "Visst går gränsen för skidåkning vid 17 grader." "Nej vid 18 grader", svarade den illvilliga idrottsläraren.
Barnen iväg först. "Vänta på mig!" Med skidorna viftande med samma precision som en parkinsonpatient som äter kinamat med ätpinnar, och en kroppskontroll som en nyfödd giraff lyckades jag ta mig till två djupa, såphala diken. Det var uppenbarligen de spår i vilka jag skulle placera skidorna.
Vid den första backen, vilken dessvärre lutade utför från det håll jag kom, stod ett antal förväntansfulla elever. "Vi åker ned först." Åhh, vad rara de är. De ska kolla så att backen inte är för hög för mig. När de kommit ner var det min tur. "Nej vänta, åk inte än. Vi måste få fram mobilkamerorna först." När jag kom ner och hade rett ut det plockepinn av stavar och skidor som jag satt fast i, frågade de med ivriga röster om de kunde få lägga ut bilderna på nätet. Jag svarade ja med tanken att dessa bilder skulle avskräcka andra från att ge sig ut på dylika otäckheter.
Ett antal backar och vurpor senare kom jag på att jag skulle visa barnen spår efter djur. "Där har en räv gått, där en kanin, och under snön finns det nog spår av skogsmöss. Nu åker vi hem."
Fast lite småkul var det nog ändå!

Igår läste jag en artikel i den lokala tidningen om en mamma som skulle hålla sin tonårige son hemma från skolan om det inte blev någon förbättring. "Låter allvarligt", tänkte jag. "Barn hemma från skolan". Mobbning? Taskiga lärare? Mögel i klassrummen? Ack nej. Det var skolmaten. Aha, tänker någon; matförgiftning, spagetti som legat på golvet. Ånej. Värre än så!
Maten hade vid några tillfällen tagit slut! "Mitt barn måste få näring för att överleva", menar mamman. Suck! Fast jag tycker nog att mamman gör rätt som låter barnet vara hemma från skolan. Det blir ju mer mat åt de andra barnen.

Överlevnadinstinktskt hälsar
Faderer

Efter backen